Nu har min praktik borjat dra igang ordentligt och jag kanner mig mycket battre an forut sa nu kanns det mesta mycket battre, det var tungt att vara sjuk forra veckan men det blir desto lattare nar jag massa folk darhemma som verkar bry sig om mig! Det gor mig glad och pa natt satt friskare!

Nu jar jag som sagt fatt in lite rutin pa tidningen, kanns bra. Men den totala forvirringen finns fortfarande dar, inte bara nar det galler spraket, utan aven hur manniskor beter sig som jobbar pa tidningar. Jag har alla dagar varit pa flygplatsen har i Merida for att vara med pa politiska presskonferenser, och de ar manga da det ar val av ny guvenor pa sondag. Dar ar det alltid ungefar samma manniskor, fotografer, journalister och annat viktigt folk och nu borjar de kanna igen mig och jag har till och med kommit i kindpusstadiet med vissa av dem, det ar trevligt. Det markliga ar att jag, inom loppet av tva timmar den har morgonen, hinner fa telefonnummret av tre olika manliga "kollegor" som vill ses, dejta eller visa mig stan! Det hela gor mig valdigt nervos eftersom jag antagligen kommer fortsatta traffa dessa manniskor i tva veckor till, de kommer alldeles snart att upptacka att jag inte alls kommer att ringa dem. Har ni nan bra ide hur jag ska slingra mig ur den har situationen?

Anledningen till att man ar sa popular harnere ar ratt latt att klura ut. Har i Merida finns knappt turister, och de fa som finns traffar sallan de som jobbar pa tidningar. Sa nar da jag kommer, med sjukt blek hud och blaa ogon blir det lite av en uppstandelse. Tva fotografer har vid flera tillfallen borjat ta flera kort pa mig, vilket gor mig sjukt nervos. Och mannen har ar valdigt flortiga mot alla tjejer, forstar inte riktigt hur de kvinnliga journalisterna star ut eller hur de manliga orkar halla pa hela tiden. Den enda som inte ar flortig mot mig alls ar journalisten jag gar med, han daremot anvander mig som natt sorts lockbete for att fa uppmarksamhet av de han vill intervjua. Sa fort det kommer nagon av betydelse foser han fram mig for att halsa, mycket markligt.

Men det ar riktigt intressant att vara med och se hur politiken fungerar har nere. Det finns massor att beratta om detta men kortfattat kan jag saga att det ar mer dramatiskt har an hemma. Presidenten Hugo Chavez ar alskad av de fattiga och hatad bland medelklassen och de rika. Anledningen ar de rika blir av med sina agor och de fattiga far mer, extrem socialism skulle jag kalla det for. Det ar valdigt svart att sjalv skapa sig en uppfattning om huruvida han ar bra eller inte, situationen har ar sa olik var darhemma att det ar svart for oss att se bra losningar, om de ens finns. Fattigdommen ar stor har och darfor har Chavez kvar sin popularitet, och visst ar det bra att bekampa fattigdommen eftersom den ofta leder till kriminalitet och andra problem, men att lata oskyldiga manniskor lida for att hjalpa andra ar fel satt tycker jag. Ett annat problem ar att om man rostar emot Chavez och hans parti kan man inte fa jobb inom statliga foretag mer, vilket minskar chanserna ratt mycket att fa jobb, det luktar diktatur langa vagar och plotsligt kanns det inte lika jobbigt att ha Reinfeldt darhemma. Han leder iallafall inga millitarkupper och annat hemskt for att uppratthalla sin makt.

Det har kanske inte var det roligaste inlagget jag har skrivit men jag behovde skriva av mig! Nasta inlagg blir roligare, kanske till och med tar med en bild eller tva!