Bogota
Tänkte åka till Bogota för att få lite kallt och lite miljöombyte, jag tänkte inte gilla det så värst mycket. Jag har alltid haft bilden av Bogota är som lite grått, trist och farligt. Men här är jag nu och är fullständigt tokförälskad i den här staden! Kolla bara hur det såg ut från bilien påväg in till stan från flygplatsen.
Det är så fantastiskt vackert. Enorma berg runt hela staden, gatukonst i varje kvarter, arkitekturen i gamla stan, det är liksom fulsnyggt här, och massor att göra. Det känns som att jag är otrogen mot mitt älskade Cartagena! Det var ju där jag skulle vara men nu sitter jag och smygplanerar en permanent flytt hit.. Men jag tar det lugnt, jag är ju rätt ombytlig av mig och får massa infall mest hela tiden, jag ska inte tänka så mycket, bara njuta av att jag är här jus t nu. Jag blir här en vecka först och främst, sen åker jag tillbaks till Cartagena för att åka till Kuba med Hanna! Äntligen!
Bogota tar dock andan ur en på flera sätt, staden ligger på 2 500 meters höjd, vilket gör att man blir andfådd av minsta lilla ansträgning. En av de bästa sakerna med Bogota är dock att jag kan ha riktiga kläder på mig! Som byxor! Efter två månader i svettiga shorts och klänningar var det helt underbart att sätta på sig kläder man känner sig hemma i, som jacka och sånt, jag får lite dåligt samvete av att säga det, vi svenskar ska ju avguda värmen när vi väl får den, men det KAN faktiskt bli för varmt!
Los chicos
Att killarna här är aningen mer påstridiga har jag redan skrivit om, men när jag och några tjejkompisar pratade om detta igår, och vek oss av skratt av alla galna historier så kände jag att jag bara måste berätta lite mer för det är otroligt komiskt. Som sagt så hör man alltsom oftast på stan killar som visslar och ropar efter en, men vissa killar går steget längre för att få kontakt med tjejer, och tillvägagångssätten är rätt, annorlunda från vad vi europeer är vana vid, minst sagt kreativa. Vad sägs som att man står och ska korsa en trafikerad gata och en kille bestämmer sig för att gå ut i gatan, stoppa trafiken och som om man var blind liksom LEDA över en, eller tar reda på ens rutiner för att varje dag vara precis utanför din dörr varje gång du ska ut, fråga om ni kan ses och få ett nej precis varje dag, eller skrika "prinsessa, har du rymt från Disneyland?". Ibland är det rätt underhållande, ibland skitjobbigt. Men sen finns det andra colombianos, ens killkompisar som liksom väger upp för det jobbiga, de som följer en till dörren på kvällarna så man slipper gå ensam (och riskera råka ut för en av de förstnämnda), som tar med oss till de bästa salsaställena dit ingen annan turist hittar, de som alltid är ute och gör nått kul man kan hänga med på, de är toppen!
Annars då, jag tar spanskalektioner på "min och Hannas" skola, förra veckan och den här, tokpluggar spanska nu och vill helst lära mig allt på en gång. Sjukt roligt men väldigt frustrerande på samma gång. På lördag åker jag till Bogota och hälsar på Senen som redan är där. Jag ser så mycket fram emot det! Att se nått annat, upptäcka en annan stad, och kyla! Ja ni läste rätt, det KAN bli för mycket karibisk värme, nu längtar jag efter att sova med täcke, ha riktiga skor på mig, mysa inomhus, fy vad mysigt! Ett tag iallafall, sen finns ju karibien kvar på bekvämt avstånd om jag tröttnar!
Palenque
Palenque var spännande, minst sagt. Jag kan nog säga att det här var den svåraste platsen jag har övernattat på, emotionellt och fysiskt. Det är svårt att förklara, när man kommer från fantastiskt bra förhållanden som vi har i Sverige har man ordet fattig nära till hands för att förklara ställen som Palenque, men de är inte fattiga. Vi har mer än dem, visst, mycket mer, men de har det de behöver, och behöver de något ytterligare är det inte samma som vi anser att de behöver (som kök innomhus, golv, möbler etc).
Vi fick sovplats hos en faster till en av Emelines elever (hon är engelskalärare), ett hus som med våra mått mätt mer var som ett förråd, vi stelnade båda till när vi såg vart vi skulle sova, och ansträngde oss rätt hårt att inte låta vår chock synas inför familjen.
Den där klassiska fanvabrajaghardet-känslan infinner sig, men jag gillar inte den, jag vet liskom inte hur man ska förhålla sig till den känslan. Jag har en enorm respekt för dem som bor där, de var helt fantastiska och trevliga människor, och glada. Jag vill inte tycka synd om dem, eller tänka "åh herregud såhär skulle jag aldrig kunna bo!", det känns så respektlöst. Men de tankarna smyger liksom på hur jag än vrider och vänder på det, och jag får så dåligt samvete, jag vet inte riktigt vad det är, kanske är det hur lite jag tycker om hur jag kommer på mig själv att liksom bedömma livskvalitet efter hur mycket materiella ting någon äger, usch.
I Palenque är det flesta invånare svarta, till skillnad från Cartagena där alla fäger och ursprung är vanliga. Det är intressant hur en by byggd av slavar som lyckats fly, har under alla år kunnat bevara den kulturen, de sjunger om Afrika som sitt hemland trots att de, eller de närmaste förfäder, aldrig någonsin varit där. En liksom konstig gemenskap i att vara utanför gemenskapen i sitt egna land.. Också en konstig sak är att bara en timme med buss från Cartagena är det så ovanligt med vita människor att flera kom fram till oss och bad om att få ta ett kort på oss.
Imorse klockan 4 gick vi med i karnivalen genom byn, upp till en kulle där alla musikgrupper som uppträdde dagen innan speolade och dansade tills solen gick upp över bergen, helt fantastiskt vackert! Nu är jag återigen tillbaks till Cartagena, till min luftkonditionering, sköna säng, rena golv, dusch, och mitt dåliga samvete, över att jag tycker mig behöva allt det där för att ha det bra.
Okej, nu spydde jag ut mig precis alla mina tankar, ursäkta röran, hoppas det inte blev helt obegripligt!
La tienda
Det här är min affär, den är liten men de har precis allt man kan behöva. När jag kommer in ler de och säger hola mi amor! Tänk va trevligt om de gjorde det på prisextra fridhemsplan också!
Playa Blanca
Fredag, midnatt och det är fest precis utanför dörren. Men jag är hemma, och sjukt trött. Idag åkte jag, Christina (en sjukt cool tjej från Schweiz som flyttat hit för att driva en kitesurf-skola) och hennes kompis till Playa Blanca. Fina Playa Blanca som jag inte besökt på fyra år, den var precis lika härlig som jag mindes den, och vi invigde Christinas nya bil och slapp näradödenupplevelsen jag hade sist när jag åkte dit med båt. Efter Playa Blanca utforskade vi området, fick nys om en annan strand, åkte på en väg som slutade vara en väg men vi körde på ändå, hamnade i en vacker skärgård, tog en båttur till en undebar ö och blev erbjudna ostron och bläckfisk. Avstod och åkte istället till byn man knappt kan ta sig till utan båt, men det går med fyrhjulsdriven bil innehållandes tre nyfikna tjejer. Såg massa vackert, åkte tillbaks längs stranden i solnedgång.
Hemma väntade precis alla jag tycker om i Cartagena, har suttit ett par timmar på Plaza Trinidad (som alltid) och snackat massa skit med fina människor, men nu gav jag upp. Imorgon drar jag och Emeline till Palenque, en by strax utanför Cartagena, som håller trumfestival i helgen. En by skapad av slavar som lyckades fly, därav massa afrikanska infuenser i kultur, mat och framförallt musik! Precis i min smak! Hoppas på massor av champeta (klicka på länken och kolla in videon om ni vill se hur jag och mina svenska höfter absolut inte dansar till den här underbara musiken).
Att ha el eller ej..
Det gick sådär att fota ovädret, men ni fattar grejen, det åskar som sjutton, än sålänge har vi el, jag hoppas det fortsätter så för jag har ingen lust att gå genom ett kolmörkt Getsemani när jag ska träffa min fina fina franska kompis Emeline för ett parti scrabble, det blir svårt att spela också om vi inte ser nått..
Volcano Totumo
En helt vanlig torsdagsaktivitet, bada lite i en vulkan, inget konstigt med det, det konstiga är att inte ALLA gör det här, för det är kul!
Såhär glad blir man!
Det är inte lätt
Nej, det är verkligen inte lätt att plugga när den här lilla rackarn finns på hoppavstånd från ens balkong. Men jag gjorde det! Pluggade alltså..
Pssspsss, chica blanca, linda!
Nu har vi äntligen internet i huset så jag sitter i vårt rum med aircon på högsta nivå och ska plugga, skönt att slippa släpa datorn genom en tokvarm och fuktig stad till ett café för att plugga.
En sak har jag tänkt skriva om men inte kommit mig för förrän nu. Här i Cartagena går det inte som tjej att gå utomhus utan att höra visslingar, killar skrika hur vacker man är etc. något jag vande mig vid för 4 år sedan när jag var i Latinamerika första gången. Efter ett tag filtrerar man bort allt det där och förstår att det är en del av kulturen, killar här gör detta lika självklart som de äter och sover (de skriker på ALLA tjejer, bör påpekas) och tillslut hör man det knappt. Problemet är att när de tar kontakt och vill prata med en svenska som försöker uppträda artigt, och som dessutom tycker det är trevligt att byta ett par ord med nya människor. För svar på tilltal och ett leende är en invit, och plötsligt, helt ofrivilligt har jag gått och flörtat med massa colombianer på bara en dag! Sen om jag går tillsammans med Senen säger ingen något, jag frågade honom om det för några dagar sen, om varför inga killa visslar när en tjej går med en kille, -det är för att visa respekt för killen, svarade Senen. Men respekten för tjejen då? Jag kanske också vill ha respekt, särskilt om jag går ensam, det höll han med om! (Senen kommer från Bogota där skrik och visslingar tydligen inte är lika vanligt förekommande, så han är också ovan)
Uppochnervänt är det, för här är det jag som är den konstiga, som inte blir glad av komplimanger, fast lite glad blir jag ju också, det är trevligt att få höra att man är fin (trots att man vet att de säger det till flera andra och att man inte är unik), men gud så glad jag skulle bli om någon sa att jag verkade ha en fin personlighet också!
En sak har jag tänkt skriva om men inte kommit mig för förrän nu. Här i Cartagena går det inte som tjej att gå utomhus utan att höra visslingar, killar skrika hur vacker man är etc. något jag vande mig vid för 4 år sedan när jag var i Latinamerika första gången. Efter ett tag filtrerar man bort allt det där och förstår att det är en del av kulturen, killar här gör detta lika självklart som de äter och sover (de skriker på ALLA tjejer, bör påpekas) och tillslut hör man det knappt. Problemet är att när de tar kontakt och vill prata med en svenska som försöker uppträda artigt, och som dessutom tycker det är trevligt att byta ett par ord med nya människor. För svar på tilltal och ett leende är en invit, och plötsligt, helt ofrivilligt har jag gått och flörtat med massa colombianer på bara en dag! Sen om jag går tillsammans med Senen säger ingen något, jag frågade honom om det för några dagar sen, om varför inga killa visslar när en tjej går med en kille, -det är för att visa respekt för killen, svarade Senen. Men respekten för tjejen då? Jag kanske också vill ha respekt, särskilt om jag går ensam, det höll han med om! (Senen kommer från Bogota där skrik och visslingar tydligen inte är lika vanligt förekommande, så han är också ovan)
Uppochnervänt är det, för här är det jag som är den konstiga, som inte blir glad av komplimanger, fast lite glad blir jag ju också, det är trevligt att få höra att man är fin (trots att man vet att de säger det till flera andra och att man inte är unik), men gud så glad jag skulle bli om någon sa att jag verkade ha en fin personlighet också!
Förlåt!
Jag är inte en bra bloggare just nu, jag vet, men nu jäklar, nu ska det bloggas! Problemet är att det är så himla svårt att veta vad man ska skriva om, livet lunkar liksom på här, med plugg på dagarna, och häng med kompisar på kvällarna, träning på fantastiska cidad movil som har zumbapass och yogapass för ynka 10kr gången, toppen att träna bort alla empanadas och patacones jag stoppar i mig! Inga större äventyr att berätta om, trist för er kanske men jag trivs med mitt lilla liv här! Men om någon av er har nån ide om vad jag kan skriva om, något ni vill veta, skriv i kommentarer och jag skriver om det!
Men som sagt, livet lunkar på här, jag känner mig mer och mer hemma för varje dag som går, det är konstigt, men först när man (eller jag) kommer till ett ställe har man känslan av att man är borta, man är borta från Sverige, men nu känner jag mer och mer att jag är här, att jag är hemma. Det är en skön känsla! Men jag börjar få lite spring i benen, hur mycket jag än tokälskar Cartagena så vill jag se mer, upptäcka nya platser, så jag smider lite planer för framtiden.. Vi får se vart de, och jag hamnar!
Just nu är det galet varmt här, luftfuktigheten är jättehög och det går inte att gå ut utan att det börjar rinna om en, äckligt men sant! Man växlar ner på nått konstigt sätt i värmen, blir costeno, går långsammare, och (försöker) acceptera det faktum att inte lika mycket blir gjort i värmen. Värmen här är som kylan i Sverige, varje gång det blir varmt börjar alla pusta och klaga över värmen som att de aldrig förr varit med om något liknande, precis som vi gör om vintern.
Men som sagt, livet lunkar på här, jag känner mig mer och mer hemma för varje dag som går, det är konstigt, men först när man (eller jag) kommer till ett ställe har man känslan av att man är borta, man är borta från Sverige, men nu känner jag mer och mer att jag är här, att jag är hemma. Det är en skön känsla! Men jag börjar få lite spring i benen, hur mycket jag än tokälskar Cartagena så vill jag se mer, upptäcka nya platser, så jag smider lite planer för framtiden.. Vi får se vart de, och jag hamnar!
Just nu är det galet varmt här, luftfuktigheten är jättehög och det går inte att gå ut utan att det börjar rinna om en, äckligt men sant! Man växlar ner på nått konstigt sätt i värmen, blir costeno, går långsammare, och (försöker) acceptera det faktum att inte lika mycket blir gjort i värmen. Värmen här är som kylan i Sverige, varje gång det blir varmt börjar alla pusta och klaga över värmen som att de aldrig förr varit med om något liknande, precis som vi gör om vintern.