Va snalla ni ar som efter mitt sista inlagg skriver sa fint, det gor att jag mar battre! Och jag har fatt energi att faktiskt gora nagot for barnhemmet som ar lite mer langvarit an vad jag kommer vara. Jag har fatt med mig tva andra tjejer som ocksa volontarjobbar dar att organisera upp samarbetet mellan skolan vi gar pa och barnhemmet eftersom manga studenter fran skolan arbetar dar. Vi har farfor borjar jobba pa en arbetsbeskrivning som innehaller information om barnhemmet, information om vad vi har gjort tillsammans med barnen samt ideer pa vad man skulle kunna gora i framtiden. Men viktigast av allt har vi samla information om varje unge, om hans laskunskap, vad han vill gora och lara sig. Sa att nasta grupp av volontarer inte behover upptaka alla 15aringar som inte kan lasa annu en gang utan direkt ga in och hjalpa dem.  Det har behovs eftersom vi var totalt forvirrade de forsta dagarna, och det ar onodig tid som gar at nar det finns viktigare saker att gora an att lista ut vad som vaktiskt behovs goras.

Sa nu kanns det battre! Men det har och sjalva tiden med barnen tar upp det mesta av min tid, men det gor mig inget alls, jag stupar i sang mellan atta och nio om kvallarna men det gor inget, barnen ar helt underbara och jag vill bara vara med dem hela tiden. Igar fragade en av killarna om jag kunde bli hans gudmor eftersom han inte har nan familj, och Irene har de fragat om hon kan adoptera dem. Jag vill inte ens tanka pa hur det kommer att bli sista dagen nar de forstar att man inte ska komma tillbaks. De blir redan nu jatteledsna varje gang man gar darifran och kramar en sa hart de bara kan for att forsoka fa en att stanna.

Jag har funderat pa om jag over huvud taget ska skriva om det har, och har bestamt mig for att gora det, fast kort. For det spelar ingen roll hur mycket jag skriver, det kommer aldrig att aterspegla hur det faktiskt ar, det har kommer antagligen bara att lata klyshigt och fanigt, men jag gor ett forsok att forklara hur det ar. For kanske kanske, finns det en chans att det jag skriver gor att fler blir engegerade. Det hoppas jag pa.

Jag har borjat volontarjobba pa ett barnhem i Cartagenas utkant och det kanns varre an jag trodde det skulle gora. Att det finns barnhem med daliga fohallanden vet vi ju. Men det ar nagot helt annorlunda nar man ar dar. Nar barnen far personlighet, ansikten och star mitt frammfor en blir forstelsen nagot helt annorlunda. Jag var dar forsta gangen forra veckan och stod som i chock och bara tittade pa alla, pa det lilla fattiga huset de bor i, bristen pa saker, deras hyperaktivitet, valdsamheten, deras skitiga klader och lyssnade pa all skrik. Det var som att kliva in i en valdsam fangelsefilm. Fast det har ar verklighet, och det har handlar om barn. Andra dagen borjade jag fundera pa hur jag skulle ga till vaga for att hjalpa dem sa mycket som mojligt, men kom fram till att jag kan gora valdigt lite. De ar i akut behov av allt, jag har suttit med en 15aring och forsokt lara honom lasa, jag har kramat alla 6-10aringar for att ingen gor det i normala fall (ingen kramar de har barnen!) och jag har funderat pa hur man skulle kunna gora for att forsoka fa mer leksaker och bocker till barnhemmet. Men jag kan inte gora mycket alls, det storsta jag kan gora ar att fa deras tillvaro att bli roligare och mer karleksfull for en liten stund men det finns inte tid eller resurser for mer. De har barnen ar underbara, for trots att de ar de mest hogljuda barn jag nagonsin mott,de mest brakiga sa ar de ocksa sa karleksfulla, artiga och talangfulla. De ar inte varda det har.

Jag kan inte riktigt leva samma liv har som jag gjorde tidigare, jag tanker bara pa dem. Det gar inte att vara hos dem ena dagen och sen ga till stranden och ha det bra nar jag vet att de sitter i det huset, dag efter dag. Som i ett fangelse, det AR ett fangelse, de kommer att slappas ut nar de ar 18, utan att ha nagra som helst mojligheter till att leva ett normalt liv. Nagra kanske klarar det, men nagra kommer med all sakerhet att bli de dar manniskorna man ar radd for, de som sover utomhus, tigger och tar droger. Och jag kan inte gora nagonting at det for om tva veckor aker jag hem till trygga Sverige och lever mitt vanliga liv pa "bekvamt" avstand fran allt sant har.

Ja, det blev lite klyshigt, det har inlagget. Men det var skont att fa ur sig allt. Jag har valt att inte lagga upp nagra bilder fran barnhemmet aven fast barnen dar har tagit massor av fina kort pa varandra. Det skulle kannas som jag saljer ut dem da, och jag vill att de ska behalla sin vardighet, jag vet inte, det kanns fel iallafall, men jag kommer att visa dem nar jag kommer hem.

Det slog mig precis hur jobbigt det kommer att bli att lamna den har staden, och eftersom det ar kvall och jag ar lite halvsomnig blir det annu varre, darfor kommer detta presentimentala inlagget.

Alla andra stallen jag varit pa under den har resan, och alla tidigare stallen jag rest till ocksa ocksa for den delen har jag tyckt om. De bra stallena har jag tankt, -"Har ar det trevligt att vara en stund", och i basta fall, -"Har skulle jag kunna tanka mig att vara lite langre". Men har i Cartagena vill jag bo. Jag vill ha ett jobb har och foralltid ga pa de har gatorna, lyssna pa all musik som spelas i varje fargglatt gatuhorn, branna sonder nasan i solen och inte vaga ignorera polisen som stoter pa mig varje morgon for att han har ett gevar i famnen. Jag vill aldrig sluta mota alla underbara Colombianer som man traffar overallt och borjar prata med av ingen som helst anledning forutom att det ar trevligt, aldrig sluta pruta aggressivt vad jag an ska kopa (jag har borjat bli bra pa det nu), och aldrig sluta se asnorna med sina agare slummrandes pa vagnen bakom nar jag gar till skolan pa mornarna.



Alla smadetaljer, sant som man kanske glommer, som hur det luktar har, och hur det later. Jag alskar det! Cartagena ar basta staden, men sag det inte till nan. Om Cartagena blir fritidsresors nasta fluga ar det inte samma sak. Jag vill att det ska forbli en hemlis, som jag bara delar med mig till er.