Andra dagen i Cartagena. Ett annat Cartagena än det jag tidigare besökt, för nu är jag inte här på besök, nu bor jag här. Jag har börjat min vistelse här rätt dåligt, jetlagen och värmen har gjort mig helt matt, kan knappt äta nått och sover dåligt, men det känns redan bättre!

Det är som sagt varmt, riktigt varmt, inte heller några turister vilka det kryllade av när jag var här i mars, jag är högst troligt blekast i hela Cartagena just nu!

Idag meddelade presidenten här i Colombia att de ska inleda fredsförhandlingar med Farcgerillan. En stor nyhet då den förre presidenten aktivt tog avstånd från all form av kommunikation med gerillorna som inte innebar våld. Jag blev glad av nyheten, kanske leder detta till fred, någon gång. Men colombianerna här är inte lika hoppfulla, de har levt med detta alltför länge för att hoppas på förändring, sorgligt. Men jag fortsätter att hoppas!

Just nu bor jag hos min fina familj här i Cartagena, jag är väldigt glad över att jag valde att bo här till en början, det känns toppen att direkt komma in i ett sammanhang med människor jag känner och som bryr sig om mig, jag är väldigt lyckligt lottad som har dom! Men jag letar lägenhet för fullt, jag vill bo inne i stan, men har inte bråttom att flytta.

Jag är hemma nu! Och mitt i min chock glömde jag bort att berätta detta på bloggen, men nu kommer det, efter påtryckningar från Lenorna, jag lever och mår bra! Några nya insikter har jag kommit fram till under mina två veckor hemma i gamla sveadala:

 - Jag har bästa familjen och vännerna! Det är det klart bästa med att komma hem, att ha fått träffa alla er (och jag har ju några kvar att träffa till och med)

 - Svensk TV, jag har saknat den svenska, elaka ironin, för det måste vara enda anledningen till att de fortfarande sänder melodifestivalen, sände färjan, och ska sända ett dejtingprogram med Lina Rosing.

 - Kylan! Det värsta med att komma hem! Inser ni allihop att det finns platser på jorden som aldrig har kallare än 25 grader, varför bor vi är? Och när vi ändå diskuterar väder, varför i helvete samlas och stannar alla moln över Sverige? Och varför är Stockholm alltid mörkast, regnigast och blåsigast?

 - Svenska bekvämligheter! Åh vad det är härligt med varma dushar, kommunaltrafik där man inte riskerar livet, att handla utan att behöva pruta, min egna, fina lägenhet, public service-TV, klädaffärer där det finns kläder man faktiskt vill ha på sig, comviq, nu kan jag ringa alla utan att det kostar skjortan, marabou mjölkchoklad, jag skulle kunna babbla vidare en evighet!

 - Tystnaden, inte heller så rolig.. På stan är det fullt med folk och bilar men ingen skriker, ingen spelar musik, ingen går och säljer alltmöjligt skit, inga bilar tutar, ingen säger hej till någon annan, ingen tittar ens på någon annan, alla är bara tysta, återigen, jävla Stockholm.

 - Familjen och vännerna är värda att bli omnämnda en gång till, ni är bäst!

Men, jag saknar Cartagena, idag hittade jag tur och returbiljett för 4000 kr, det är som att det är meningen att jag ska åka dit, åka hem på ett sätt. Men jag stannar här ett tag till, men en dag, då åker jag tillbaks, nån som vill hänga med? :)

Va snalla ni ar som efter mitt sista inlagg skriver sa fint, det gor att jag mar battre! Och jag har fatt energi att faktiskt gora nagot for barnhemmet som ar lite mer langvarit an vad jag kommer vara. Jag har fatt med mig tva andra tjejer som ocksa volontarjobbar dar att organisera upp samarbetet mellan skolan vi gar pa och barnhemmet eftersom manga studenter fran skolan arbetar dar. Vi har farfor borjar jobba pa en arbetsbeskrivning som innehaller information om barnhemmet, information om vad vi har gjort tillsammans med barnen samt ideer pa vad man skulle kunna gora i framtiden. Men viktigast av allt har vi samla information om varje unge, om hans laskunskap, vad han vill gora och lara sig. Sa att nasta grupp av volontarer inte behover upptaka alla 15aringar som inte kan lasa annu en gang utan direkt ga in och hjalpa dem.  Det har behovs eftersom vi var totalt forvirrade de forsta dagarna, och det ar onodig tid som gar at nar det finns viktigare saker att gora an att lista ut vad som vaktiskt behovs goras.

Sa nu kanns det battre! Men det har och sjalva tiden med barnen tar upp det mesta av min tid, men det gor mig inget alls, jag stupar i sang mellan atta och nio om kvallarna men det gor inget, barnen ar helt underbara och jag vill bara vara med dem hela tiden. Igar fragade en av killarna om jag kunde bli hans gudmor eftersom han inte har nan familj, och Irene har de fragat om hon kan adoptera dem. Jag vill inte ens tanka pa hur det kommer att bli sista dagen nar de forstar att man inte ska komma tillbaks. De blir redan nu jatteledsna varje gang man gar darifran och kramar en sa hart de bara kan for att forsoka fa en att stanna.

Jag har funderat pa om jag over huvud taget ska skriva om det har, och har bestamt mig for att gora det, fast kort. For det spelar ingen roll hur mycket jag skriver, det kommer aldrig att aterspegla hur det faktiskt ar, det har kommer antagligen bara att lata klyshigt och fanigt, men jag gor ett forsok att forklara hur det ar. For kanske kanske, finns det en chans att det jag skriver gor att fler blir engegerade. Det hoppas jag pa.

Jag har borjat volontarjobba pa ett barnhem i Cartagenas utkant och det kanns varre an jag trodde det skulle gora. Att det finns barnhem med daliga fohallanden vet vi ju. Men det ar nagot helt annorlunda nar man ar dar. Nar barnen far personlighet, ansikten och star mitt frammfor en blir forstelsen nagot helt annorlunda. Jag var dar forsta gangen forra veckan och stod som i chock och bara tittade pa alla, pa det lilla fattiga huset de bor i, bristen pa saker, deras hyperaktivitet, valdsamheten, deras skitiga klader och lyssnade pa all skrik. Det var som att kliva in i en valdsam fangelsefilm. Fast det har ar verklighet, och det har handlar om barn. Andra dagen borjade jag fundera pa hur jag skulle ga till vaga for att hjalpa dem sa mycket som mojligt, men kom fram till att jag kan gora valdigt lite. De ar i akut behov av allt, jag har suttit med en 15aring och forsokt lara honom lasa, jag har kramat alla 6-10aringar for att ingen gor det i normala fall (ingen kramar de har barnen!) och jag har funderat pa hur man skulle kunna gora for att forsoka fa mer leksaker och bocker till barnhemmet. Men jag kan inte gora mycket alls, det storsta jag kan gora ar att fa deras tillvaro att bli roligare och mer karleksfull for en liten stund men det finns inte tid eller resurser for mer. De har barnen ar underbara, for trots att de ar de mest hogljuda barn jag nagonsin mott,de mest brakiga sa ar de ocksa sa karleksfulla, artiga och talangfulla. De ar inte varda det har.

Jag kan inte riktigt leva samma liv har som jag gjorde tidigare, jag tanker bara pa dem. Det gar inte att vara hos dem ena dagen och sen ga till stranden och ha det bra nar jag vet att de sitter i det huset, dag efter dag. Som i ett fangelse, det AR ett fangelse, de kommer att slappas ut nar de ar 18, utan att ha nagra som helst mojligheter till att leva ett normalt liv. Nagra kanske klarar det, men nagra kommer med all sakerhet att bli de dar manniskorna man ar radd for, de som sover utomhus, tigger och tar droger. Och jag kan inte gora nagonting at det for om tva veckor aker jag hem till trygga Sverige och lever mitt vanliga liv pa "bekvamt" avstand fran allt sant har.

Ja, det blev lite klyshigt, det har inlagget. Men det var skont att fa ur sig allt. Jag har valt att inte lagga upp nagra bilder fran barnhemmet aven fast barnen dar har tagit massor av fina kort pa varandra. Det skulle kannas som jag saljer ut dem da, och jag vill att de ska behalla sin vardighet, jag vet inte, det kanns fel iallafall, men jag kommer att visa dem nar jag kommer hem.

Det slog mig precis hur jobbigt det kommer att bli att lamna den har staden, och eftersom det ar kvall och jag ar lite halvsomnig blir det annu varre, darfor kommer detta presentimentala inlagget.

Alla andra stallen jag varit pa under den har resan, och alla tidigare stallen jag rest till ocksa ocksa for den delen har jag tyckt om. De bra stallena har jag tankt, -"Har ar det trevligt att vara en stund", och i basta fall, -"Har skulle jag kunna tanka mig att vara lite langre". Men har i Cartagena vill jag bo. Jag vill ha ett jobb har och foralltid ga pa de har gatorna, lyssna pa all musik som spelas i varje fargglatt gatuhorn, branna sonder nasan i solen och inte vaga ignorera polisen som stoter pa mig varje morgon for att han har ett gevar i famnen. Jag vill aldrig sluta mota alla underbara Colombianer som man traffar overallt och borjar prata med av ingen som helst anledning forutom att det ar trevligt, aldrig sluta pruta aggressivt vad jag an ska kopa (jag har borjat bli bra pa det nu), och aldrig sluta se asnorna med sina agare slummrandes pa vagnen bakom nar jag gar till skolan pa mornarna.



Alla smadetaljer, sant som man kanske glommer, som hur det luktar har, och hur det later. Jag alskar det! Cartagena ar basta staden, men sag det inte till nan. Om Cartagena blir fritidsresors nasta fluga ar det inte samma sak. Jag vill att det ska forbli en hemlis, som jag bara delar med mig till er.

Colombia ar underbart! Trots att jag oroar mig for mitt oga, maste tjaffsa med Immigrationsverket for att fa stanna har tills jag ska aka hem och att jag har en riktig ragata till Colombiamamma sa trivs jag! (Ska flytta till helgen forhoppningsvis).
Trots otur de forsta dagarna har sa alskar jag denna stad, jag ar tillbaks i varmen (38 grader) och havet! Och har, mina vanner, kan man ta ut pengar i bankomaten och hitta riktiga mataffarer! Detta ar lyx som jag inte upplevt pa manga manga veckor! I Venezuela var jag tvungen att ga in pa banken och grejja for att fa pengar som jag fick, i basta fall, man visste liksom aldrig sakert. Och mataffarerna dar var mest rum med lite burkar pa skitiga hyllor och kott som man ifragasatte starkt om det var atbart eller ej. (Jag alskar dock Venezuela, det ar ett underbart och vackert land men ack sa svart att leva i!)

Har i Cartagena ar det som sagt vackert, tyvarr kan jag inte lagga upp bilder an for jag sitter just nu pa ett internetcafe som mest liknar en skrubb, sa bilder kommer senare nar jag sitter mer bekvamt. Staden ar gamal men vaxer hela tiden, den gamla delen av staden ar otroligt fin och ligger nara skolan och overallt i stan spelas musik som salsa och merengue! Skolan ar jattebra och jag har en valdigt bra larare just nu som jag hoppas fa behalla resten av veckorna. Ikvall ska jag, Jen fran Canada och Reggie fran USA ut och dansa. Och tidigare idag besokte vi en vulkan som bestod av gyttja som vi badade i, mycket marklig men rolig upplevelse! Bilder kommer!

Orkar inte sitta i skrubben langre, men nu vet ni att jag lever!
Massa halsningar fran ett soligt Colombia!

Jag ar lite mor idag, det har varit fest tva dagar i rad nu, och vi har haft riktigt kul! Att Sibylle, Erik och Daniel har kommit hit gor Meridalivet mycket roligare, det ar just typiskt att man ska aka mitt i allt det roliga, imorgon bar det av till Colombia! Jag aker till en stad som heter Cartagena som ligger vid karibiska kusten, dar ska jag bo i familj, plugga spanska och volontarjobba pa ett barnhem, och dansa saklart! Det blir sista stoppet och det kanns ratt skont, jag ar trott nu pa att packa och vara nervos infor resorna mellan stallena och lamna allt bra folk man traffar. Som tur ar verkar Leslie, en Schwezisk tjej fran playa colorada, komma dit! Det skulle vara jattekul, hon ar en av mina favoriter fran det ganget sa jag haller tummarna.

Ar som sagt nervos infor resan, har hela tiden kannt att den har resan kommer bli den jobbigaste, jag maste ta tre olika flyg, Merida-Caracas, Caracas-Bogota, Bogota-Cartagena, som tur ar flyger Islanningen Stefan hem omorgon sa vi flyger tillsammans till Caracas, Varldens kanske vidrigaste flygplats sa det ar skont att slippa vara sjalv dar. 

Som sagt, idag ar jag trott, det blev sent igar. Vi hade riktigt kul och sprang runt pa tre olika klubbar, de paminner om dem darhemma men har ar inredningen inte lika pakostad, och de spelar mer reaggieton och faktiskt salsa och merengue ocksa. Idag ar benmusklerna alldeles mora after all dans!


Jag och Arri (fran Island) forsoker konversera pa dansgolvet.


Mycket folk


Rom och Cola och bra vanner, det kan inte bli battre!


Killarna har gillar att dansa reaggieton, vilket kortfattat betyder att man gnuggar sina rumpor mot varandra till musik, jag ar inte overfortjust.. 


Sen fick vi grejer, det tyckte killarna var kul!


Alla fick grejer


Daniel, en av favoriterna har!


Det ar jattekul att fa grejer gratis!