Jag har funderat pa om jag over huvud taget ska skriva om det har, och har bestamt mig for att gora det, fast kort. For det spelar ingen roll hur mycket jag skriver, det kommer aldrig att aterspegla hur det faktiskt ar, det har kommer antagligen bara att lata klyshigt och fanigt, men jag gor ett forsok att forklara hur det ar. For kanske kanske, finns det en chans att det jag skriver gor att fler blir engegerade. Det hoppas jag pa.

Jag har borjat volontarjobba pa ett barnhem i Cartagenas utkant och det kanns varre an jag trodde det skulle gora. Att det finns barnhem med daliga fohallanden vet vi ju. Men det ar nagot helt annorlunda nar man ar dar. Nar barnen far personlighet, ansikten och star mitt frammfor en blir forstelsen nagot helt annorlunda. Jag var dar forsta gangen forra veckan och stod som i chock och bara tittade pa alla, pa det lilla fattiga huset de bor i, bristen pa saker, deras hyperaktivitet, valdsamheten, deras skitiga klader och lyssnade pa all skrik. Det var som att kliva in i en valdsam fangelsefilm. Fast det har ar verklighet, och det har handlar om barn. Andra dagen borjade jag fundera pa hur jag skulle ga till vaga for att hjalpa dem sa mycket som mojligt, men kom fram till att jag kan gora valdigt lite. De ar i akut behov av allt, jag har suttit med en 15aring och forsokt lara honom lasa, jag har kramat alla 6-10aringar for att ingen gor det i normala fall (ingen kramar de har barnen!) och jag har funderat pa hur man skulle kunna gora for att forsoka fa mer leksaker och bocker till barnhemmet. Men jag kan inte gora mycket alls, det storsta jag kan gora ar att fa deras tillvaro att bli roligare och mer karleksfull for en liten stund men det finns inte tid eller resurser for mer. De har barnen ar underbara, for trots att de ar de mest hogljuda barn jag nagonsin mott,de mest brakiga sa ar de ocksa sa karleksfulla, artiga och talangfulla. De ar inte varda det har.

Jag kan inte riktigt leva samma liv har som jag gjorde tidigare, jag tanker bara pa dem. Det gar inte att vara hos dem ena dagen och sen ga till stranden och ha det bra nar jag vet att de sitter i det huset, dag efter dag. Som i ett fangelse, det AR ett fangelse, de kommer att slappas ut nar de ar 18, utan att ha nagra som helst mojligheter till att leva ett normalt liv. Nagra kanske klarar det, men nagra kommer med all sakerhet att bli de dar manniskorna man ar radd for, de som sover utomhus, tigger och tar droger. Och jag kan inte gora nagonting at det for om tva veckor aker jag hem till trygga Sverige och lever mitt vanliga liv pa "bekvamt" avstand fran allt sant har.

Ja, det blev lite klyshigt, det har inlagget. Men det var skont att fa ur sig allt. Jag har valt att inte lagga upp nagra bilder fran barnhemmet aven fast barnen dar har tagit massor av fina kort pa varandra. Det skulle kannas som jag saljer ut dem da, och jag vill att de ska behalla sin vardighet, jag vet inte, det kanns fel iallafall, men jag kommer att visa dem nar jag kommer hem.