Va snalla ni ar som efter mitt sista inlagg skriver sa fint, det gor att jag mar battre! Och jag har fatt energi att faktiskt gora nagot for barnhemmet som ar lite mer langvarit an vad jag kommer vara. Jag har fatt med mig tva andra tjejer som ocksa volontarjobbar dar att organisera upp samarbetet mellan skolan vi gar pa och barnhemmet eftersom manga studenter fran skolan arbetar dar. Vi har farfor borjar jobba pa en arbetsbeskrivning som innehaller information om barnhemmet, information om vad vi har gjort tillsammans med barnen samt ideer pa vad man skulle kunna gora i framtiden. Men viktigast av allt har vi samla information om varje unge, om hans laskunskap, vad han vill gora och lara sig. Sa att nasta grupp av volontarer inte behover upptaka alla 15aringar som inte kan lasa annu en gang utan direkt ga in och hjalpa dem.  Det har behovs eftersom vi var totalt forvirrade de forsta dagarna, och det ar onodig tid som gar at nar det finns viktigare saker att gora an att lista ut vad som vaktiskt behovs goras.

Sa nu kanns det battre! Men det har och sjalva tiden med barnen tar upp det mesta av min tid, men det gor mig inget alls, jag stupar i sang mellan atta och nio om kvallarna men det gor inget, barnen ar helt underbara och jag vill bara vara med dem hela tiden. Igar fragade en av killarna om jag kunde bli hans gudmor eftersom han inte har nan familj, och Irene har de fragat om hon kan adoptera dem. Jag vill inte ens tanka pa hur det kommer att bli sista dagen nar de forstar att man inte ska komma tillbaks. De blir redan nu jatteledsna varje gang man gar darifran och kramar en sa hart de bara kan for att forsoka fa en att stanna.