Palenque var spännande, minst sagt. Jag kan nog säga att det här var den svåraste platsen jag har övernattat på, emotionellt och fysiskt. Det är svårt att förklara, när man kommer från fantastiskt bra förhållanden som vi har i Sverige har man ordet fattig nära till hands för att förklara ställen som Palenque, men de är inte fattiga. Vi har mer än dem, visst, mycket mer, men de har det de behöver, och behöver de något ytterligare är det inte samma som vi anser att de behöver (som kök innomhus, golv, möbler etc).

 

Vi fick sovplats hos en faster till en av Emelines elever (hon är engelskalärare), ett hus som med våra mått mätt mer var som ett förråd, vi stelnade båda till när vi såg vart vi skulle sova, och ansträngde oss rätt hårt att inte låta vår chock synas inför familjen.

 

Den där klassiska fanvabrajaghardet-känslan infinner sig, men jag gillar inte den, jag vet liskom inte hur man ska förhålla sig till den känslan. Jag har en enorm respekt för dem som bor där, de var helt fantastiska och trevliga människor, och glada. Jag vill inte tycka synd om dem, eller tänka "åh herregud såhär skulle jag aldrig kunna bo!", det känns så respektlöst. Men de tankarna smyger liksom på hur jag än vrider och vänder på det, och jag får så dåligt samvete, jag vet inte riktigt vad det är, kanske är det hur lite jag tycker om hur jag kommer på mig själv att liksom bedömma livskvalitet efter hur mycket materiella ting någon äger, usch.

 

I Palenque är det flesta invånare svarta, till skillnad från Cartagena där alla fäger och ursprung är vanliga. Det är intressant hur en by byggd av slavar som lyckats fly, har under alla år kunnat bevara den kulturen, de sjunger om Afrika som sitt hemland trots att de, eller de närmaste förfäder, aldrig någonsin varit där. En liksom konstig gemenskap i att vara utanför gemenskapen i sitt egna land.. Också en konstig sak är att bara en timme med buss från Cartagena är det så ovanligt med vita människor att flera kom fram till oss och bad om att få ta ett kort på oss.

 

Imorse klockan 4 gick vi med i karnivalen genom byn, upp till en kulle där alla musikgrupper som uppträdde dagen innan speolade och dansade tills solen gick upp över bergen, helt fantastiskt vackert! Nu är jag återigen tillbaks till Cartagena, till min luftkonditionering, sköna säng, rena golv, dusch, och mitt dåliga samvete, över att jag tycker mig behöva allt det där för att ha det bra.
Okej, nu spydde jag ut mig precis alla mina tankar, ursäkta röran, hoppas det inte blev helt obegripligt!